Historiekurs hösten 1997 – Eva Österberg
Blekinge och blekingarna – historisk identitet och regional särart
Den 8 september 1997
Dubbla identiteter.
Nationella och regionala projekt.
Föreläsning av Eva Österberg i sammandrag av Ingemar Lönnbom
Eva Österberg är professor vid Lunds universitet. Hon anser att historikerns uppgift inte bara är att berätta historien, den är också att ”krångla till”, det vill säga problematisera den. Under den föreläsning Eva Österberg höll på Högskolan i Karlskrona visade hon att man sällan kan kategorisera tidsåldrar, geografiska områden eller människor så att det gynnar sanningen.
Det nationella projektet
Kring sekelskiftet 1900 upplevde innevånarna i många stater hur motsättningarna mellan olika grupper i samhället skärptes. Samtidigt startade rörelser som kan kallas nationella projekt i många länder. I Sverige stod författare som Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam i frontlinjen för dessa idéer, som naturligtvis inte var ett projekt i den mening vi normalt använder ordet idag. Selma Lagerlöf försökte i Nils Holgerssons underbara resa (1906) skapa särdrag för de olika svenska landskapen. Dessa särdrag, som många säkert idag tar för givna, var inte alltid så lätta att ”hitta på”. Det har Selma L. själv vittnat om i brev som finns bevarade.
Reflektioner om tiden
Här berättade Eva Ö. om den gamle ”kyrkofadern” filosofen Augustinus som levde på 300-400-talen och hans reflektioner om tiden och människans förhållande till den. Han införde några begrepp:
•Uppmärksamheten i nuet. Attentio
•Uppmärksamheten på framtiden. Intentio
•Förmågan att minnas (hålla kvar) Retentio
•Människan håller ihop dessa tre samtidigt, ”själens förmåga att sträcka ut sig” kallas Distentio animi
Vi kan ha mer än en identitet
Selma Lagerlöf var alltså en del av det som idag kallas den nationella projektet. Idag talar många om det globala projektet, eller kanske det europeiska projektet. Båda projekten har samtidiga lokala och regionala projekt. Kring det förra sekelskiftet uppstod nämligen hembygdsrörelsen, nu har vi vad man kan kalla regionalism (Europas regioner). Som vi vet av den nuvarande situationen, utesluter inte den ena idén den andra. Vi kan ha mer än en identitet (var det inte Carl Bildt som skrev en bok ”Hallänning, svensk, europé” eller något sådant? IL:s anmärkning). Dessa identiteter kan upprätthållas parallellt, men om de blir politiska och territoriella till sin karaktär kan de komma på kollisionskurs med varandra.
Begreppet ”att äga rum”
Torsten Hägerström har reflekterat kring begreppet ”att äga rum”, oftast i betydelsen ”något sker”. Ordet ”rum” antyder just en begränsning i rummet. Om identiteten förankrar territoriellt kan det leda till en strid om gränser. (Häromdagen påstod en forskare i Dagens Nyheter att driften att skapa revir är den näst starkaste efter sexualdriften).
Hur uppstår identitet?
Enligt Eva Österberg finns det två sätt att förklara uppkomsten av en identitet: •Identitet går tillbaka på egenskaper man föds med eller delar med andra i samma område (utseende, språk, sånger, sedvanor). Svensk identitet skulle alltså förutsätta svenska förfäder till exempel. Man delar den mentalitet som är svensk. Åke Daun har beskrivit den kombination av egenskaper som han anser vara svensk: blyghet, strävan efter oberoende, vilja att undvika konflikter, ärlighet, saklighet, ordning och tungsinne. •Identitet är någonting som skapas, något som människan väljer – en konstruktion. De som själva säger att de är svenskar, oavsett hudfärg till exempel. De som hävdar detta är många: Benedict Anderson, Peter Aronsson , Ernest Gellner , Anssi Paasi, Blomberg och Lindqvist i ”Den regionala särarten” (Barbro Blomberg coh Sven-Olof Lindquist (red) Studentlitteratur, 1994). Identiteten kan ses som ett resultat av en daglig folkomröstning och är ett projekt, inte ett arv.
Eva Österberg ansluter sig till den senare tanken. Hon finner det etiskt tillfredsställande att människan själv har makt att bestämma sin identitet. Det är angeläget att forskarna lyfter fram människan som aktör. Men därmed är inte sagt att det är fel att forska kring normer. Vidare säger hon att tanken på identiteten som en konstruktion öppnar för att den är rörlig – inte en gång för alla bunden. Hon finner det också intressant att som historiker fundera över vilka krafter som velat skapa en viss typ av identitet.
Blekinge blev svenskt två gånger
Eva Österberg lanserar medeltiden som en provkarta på olika ”projekt”:
•Hansan
•Katolska kyrkan
•Nordisk union
•Landskapssjälvständighet
•Nationella kungariken
Blekinge är ett av flera landskap som blev ”svenskt” två gånger. Första gången var förstås på 1600-talet, då det skedde genom en politisk överföring, fysiskt genom de nya gränserna. Den andra gången var i slutet av 1800- och början av 1900-talet då bland annat folkskolan användes som instrument för ”fostran i fosterlandskärlek”. Under 1600-talets identitetsprocess användes politiska medel, militären och kyrkan. Lunds universitet icke att förglömma. Processen var delvis hårdhänt, men man ska inte överdriva övergångens problem. Statstypen var densamma i Sverige och Danmark (och som Kalle Bergman påpekade i en senare föreläsning, förhållandena för bondebefolkningen var ungefär desamma på båda sidor om gränsen. Tidigare har den danske bonden beskrivits som mindre fri än den svenska, en ”sanning” som nu alltmera ifrågasätts).
Behovet av nationell retorik
1600-talets bleking, hallänning eller jämte var inte så mycket dansk, svensk eller norsk. Den naturliga identiteten var den lokala. Detta har kallats ”topofili” kärlek till orten. Det fanns samtidigt ett nationellt projekt som kombinerats med den tidens religiösa världsbild. Den tidens storsvenska ”götisism” placerade alla antikens stordåd i en svensk omgivning, det mest kända exemplet är Rudbecks Atlantica, där han lyckas bevisa att Sverige är det gamla Atlantis. Den nationella retoriken behövdes. Eva Österberg pekar på det som också Peter Englund visat i sina böcker om stormaktstiden, nämligen de enorma påfrestningar krigen var för befolkningen. Mellan 1620 och 1640 stupade 80 – 90 000 man, under Karl XII:s krig vid 1700-talets början dog 200.000. Det innebär att var tredje, var fjärde man i vuxen ålder stupade. De flesta dog i diverse åkommor i fält, någon har sagt att de ”sket ihjäl sig”. Hur kunde man mobilisera ett folk till dessa uppoffringar, jo, genom ett nationellt projekt med nationell retorik.
Nationalism kontra splittring
Det tidiga 1900-talets nationella projekt uppvisar en helt annan bakgrund. Sveriga var ett splittrat land med stora kontraster. Arbetarrörelsen med sina internationella inslag sågs som ett hot. I det nationella projektet mobiliserades skolan, massmedier, författare, kompositörer. Det gick fredligare till än på 1600-talet och var mera effektivt. Föreningssverige föds, rörelser som verkade mot splittring och för samhörighet och ordning. Vid 1900-talets början urskiljs en grupp huvudfrågor:
•Det nationella projektet
•Hembygdsrörelsen
•Sedlighetsfrågan
•Den sociala frågan
•Rösträttsfrågan
•Kvinnofrågan
För att nå samhörighet och ordning, satsade man på barnen. Det gällde att ”tämja framtiden”. Det är vid den här tiden man börjar använda den svenska flaggan i hemmen, den mytiska gestalten ”Moder Svea” skapas. Nationella symboler skulle förena ett splittrat folk.
Motstridiga impulser
I folkskolorna lärde barnen sig att bli svenskar. Men det är uppenbart att man hade mer än en identitet samtidigt. Samtidigt växer nämligen hembygdsrörelsen fram. Viktiga element är naturkänsla, hembygdsromantik, koppling till historiska händelser. Det är värt att notera att detta ökade intresse för hembygden hade stor inverkan på exempelvis litteraturen. Det finns över huvud ingen skånsk litterär tradition förrän på 1870-talet, hävdar Eva Österberg. På 1890-talet ser man dessa motstridiga impulser, det nationella och hembygskänslan, sida vid sida, kanske till och med i samma person. Här finns framtidsentusiasm, tänk på Stockholmsutställningen 1897, patriotism, svenska flaggan som nationell symbol från 1883, firandet av Gustav II Adolfs dödsdag, men också Skansen som invigs 1891 (där allt det regionala samlas för att hylla nationen? IL:s anmärkning), Nordiska museet 1897 med statyn av Gustav Vasa med påskriften Warer Swenske! Tonsättare som Stenhammar och Wilhelm Peterson-Berger. Eva Österberg antyder att det nationella projektet från 1890-talet lever vidare i Herman Lindqvists populära framställningar. Det fanns kritiker redan för hundra år sedan, som August Strindberg och Ellen Key. Första världskriget medförde också en tillnyktring, kriget blev en plågsam påminnelse om vart överdriven nationalism kan leda.
Framgångsrikt och fredligt
Men det nationella projektet blev i Sverige mer framgångsrikt och fredligare än på många andra håll. Eva Österberg säger att det beror på att svenskarnas identitetsuppfattning är mindre förknippad med historien än i andra länder. Den bygger mer på natur- och hembygdskänsla, det nationella projektet var också ett landskapsprojekt, ”mera i knätofts än i stöveltramp”. Mellan åren 1890 och 1980 var landskapen som mest ”svenska”. Nu är det kanske inte längre ortskärleken, topofilin, som styr – hellre då yrken, generationer och icke-rumsliga nätverk, säger Eva Österberg.
Karlskrona den 26 september 1997 kl 10:07